lämnar inga fotspår ens i sand

3 okt 2016 21:53
Årstiderna fortsätter att anpassa sig efter mig. September kändes som augusti, oktober liknar september. Augusti har aldrig varit, kommer aldrig att bli. År 2016 är en månad kort. År 2016 can go fuck itself. Men:

Jag kan känna glädje i enkla saker igen. Som stråket av ljusblå elektricitet i luften en tidig morgon. Ett syrligt äpple som ilar i tänderna. Doften av pepparkakskrydda i mina chokladbollar. Att somna med huvudet på ett hårigt bröst och kroppen pressad tätt intill eftersom det drar kylig kvällsvind från den öppna balkongdörren och kropp är skönare en filt. Att välja att dricka kaffe och äta en stor frukost ensam i solen klockan ett en söndag bara för att varför inte. Att promenera i skogen och prata om småsaker med någon som fnissar åt ens ordvitsar.

Men det finns också saker som inte är enkla och små alls.

Som känslan av vansinnigt bubbel i bröstet och gåshuden över kropp och huvud när ackorden i Gigi dånar genom kroppen och lamporna blixtrar vitt ljus. Säljer min själ för ett band, en fredagkväll. Alla texter handlar om han jag älskar och förlorat. Är du lycklig nu? vrålar jag och JB och femtusen till. Har vi tid, innan allting tar slut? Aldrig förut har jag hört texten i Den vänstra stranden men till bilderna av en mörk skog bryter den sig in under mitt skal: nu finns ingen enkel väg tillbaka/men jag försöker ändå texta dig en sista gång.

Så jag gör just detta, efteråt. Jag textar dig en sista gång för du. skulle. varit. där. med. mig. Lördagskonserten. Vi hade bestämt och till och med när det var över lämnade vi det öppet. Jag köpte våra biljetter för du kunde inte. Du längtade efter att få se dem live, du längtade efter att bara få vara med mig, att få en hel kväll med mig och med dem. Det var april och det fanns inga gränser och jag sa att jag skulle hålla dig uppe om du blev trött av att stå och du sa att det lät helt perfekt. Och det hade varit helt perfekt. För fem månader sen hade det varit det bästa vi gjort. Om jag hade fått kyssa dig medan Utan dina andetag manglade fram i en underbar, fet och tung och elektronisk version. Om jag fått hålla din hand och se mig om över axeln och le. Jag kan få dig när du vill. Men du vill inte. Du lämnade dörren öppen när du gick (LÄMNA INGA DÖRRAR PÅ GLÄNT) och du lämnade det till mig att stänga den för du sa inget. Inte ens dagen innan sa du något.

Så klockan är kvart över ett på natten när jag skriver och du svarar efter en minut: jag kan tyvärr inte...

Jag tar två tabletter, gråter desperat och förtvivlat och skriker som jag nästan slutat göra men nu gör igen för jag ser ditt ansikte i chattfönstret och jag ser dina ord och jag vet inte vad det betyder, jag vet inte hur jag ska tolka ett tyvärr, vad ett "kan inte" istället för "vill inte" betyder, vad tre punkter betyder, vad att du svarar så snabbt (som om du förberett det svaret?) betyder.

Men detta vet jag: du kommer inte vara med mig där. Allt annat är järnspöken. Jag svarar ingenting.

Istället går jag ensam dit nästa kväll.
Svartklädd rakt igenom.
Full av tomhet. Full av oro.

Och jag gråter till avskedet. Gråter till Romeo. Gråter till Hjärta. Gråter av kärlek och ensamhet och glädje och sorg och alla andra jävla känslor i världen. Gråter för att det är Sista Gången. Gråter för att jag är så ledsen över att du inte fick se det här. Gråter för att jag har så mycket älska i mig. Gråter för att även jag bara har mina jävla ord, gråter för att jag är förlorad, gråter för att det inte finns någon mening i att vänta. Gråter till den sista sången, men det är inte den torra, hulkande, ensamma, nattgråten. Det finns en styrka i allt jag gör, även i tårar (de värdefullaste smycken jag har!) och jag går därifrån med vidöppna spjäll, stöter på en vän, följer med honom, hittar en bar med vin och vänner, dricker och pratar för snabbt och hoppar in i en taxi och åker till en fest där man röker inomhus och dricker vodkadrinkar och går därifrån kvart i fem trots att värdinnan med bestämdhet avråder mig; DU GÖR DET MOT MIN VILJA säger hon strängt och jag vinkar hej hej och vandrar iväg och gatorna är så tomma och svarta och jag går mitt i vägen för det finns inga bilar, bara jag och Gigi dånar i mina öron som the soundtrack of my life. Glädjen är död, länge leve glädjen.

När någon frågar mig hur jag mår har jag svårt att ge ett bra svar.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»