CLUMP!

16 okt 2016 17:01
Förra helgen hade jag min sista inbokade kan-inte-dö-innan-aktivitet. Nu lever jag av fri vilja. Det känns görbart. Oftast. Bob Dylan vann Nobelpriset och allt jag ville var att prata med honom om det. Istället lyssnade vi på If you see her, say hello på kontoret så att jag var tvungen att gråta en stund och min kontorssambo kramade mig ("jag vet att du inte gillar det men NU KRAMAR JAG DIG") och sa inget tröstande which I love her for. Ville skriva "bob men inte bruce?" till honom men tystnad råder och fy fan vad jag saknar det jävla aset och fy fan vad jag vill att han ska prata med mig igen, om bara fucking vanliga saker. Ingen annan jag känner skulle förstå MR ROMPERS?! med länk till någon av alla clown-artiklar och jag orkar inte förklara mig. Jag försöker tänka att jag är bra och värd att älskas men självkänslan är ändå lite söndersmulad märker jag när jag försöker närma mig en annan relation, med en mysig och härlig person som gillar att promenera långsamt och som är intelligent nog för konversationer, snuskig nog för min humor och som har ett mycket bra bröst att vila huvudet på när man ser film. I don´t know. Jag är i alla fall glad över mina omkringliggande relationer, min mänskliga nödproviant så att jag kan säga att även jag har planer för kvällen, när den där andra personen lämnar min säng för att han har det. Min plan igår involverade inomhusrökning, kylskåpskallt vitt vin, gin & tonic, hipsterpub och popsnöreklubb och samtal vid en bardisk om fullständigt meningslösa saker med någon som såg ut som en kille min kompis hade i gymnasiet. Skäggtätt, konstaterade vi (dock nyblivet fan av skägg) och hängde kvar till halv tre. Jag åt tre hamburgare och skrev "full och. Ill messaa V vlket jag känner skulle ge mkt mtp hyr bravasvunhrn gåt" i min bästa gruppchatt. Lite oklart vad jag menade med det och let´s just say att när promillehalten överlistar autocorrect på mobilen är det verkligen dags att gå hem och sova. So I did. Jag har slutat skriva långa meddelanden till honom när jag är ute och festar eller när jag är förtvivlad och ledsen eller när jag är glad och vill dela med mig eftersom jag numera bara vill säga: "älskar dig och det går inte över men hör av dig när du kan prata igen om du vill ok?". För varje dag jag inte skriver det vinner? jag? en? seger? Who knows. Vissa dagar behöver jag fortfarande gå ner i djupet, gråta ut allt (och nåt har hänt med mig och bebisar, fått sluta läsa både Britas och Elsas bloggar pga KAN EJ hantera bebisar, gråter som en jävla elefant och tänker bara på sjuveckorsembryot som blev en blodklump)(värst är att se barn med pappor, bebishänder och pappahänder och typ nej fy fan vad jag längtar efter barn och att jag hade kunnat ha ett med han jag älskar så mycket nej nej NEJ) .. vart var jag? Jo. Vissa dagar behöver jag gråta, men andra dagar lyssnar jag på helt ny musik (kommer jag nånsin få tillbaka mumford?), dansar runt, sjunger med, jobbar hårt, pratar glatt med folk och klarar av allt jag gör. Och för varje dagar lite mer styrka, lite mer tid.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»