Jag gick med nån, för han påminde om dig

25 okt 2016 20:43
Två månader sen idag, som Säkert! nästan sjunger. Två månader? Låter orimligt lite? Det känns som tre eller tusen år. Det har blivit så kallt och mörkt ute och jag älskar det. Älskar att himlen är mörk när jag cyklar till jobbet, att regnet piskar mot rutan lördag morgon när jag vaknar intill en hårig kropp och nosar lite närmare bara för att det är fint att bli omhållen, hur lite det än har att göra med kärlek. Trots massiva mängder vin kvällen innan är kroppen mjuk och snäll, huvudet lätt och småpratet behagligt. Jag tar fram frukost; alla komplicerade olika saker i mitt skafferi som man kan lägga i filmjölk och kokar massa kaffe. Pratar om religionshistoria, indiepopband och andra saker som inte har något att göra med det som vi pratade om igår ("jag vill inte ha nåt seriöst") och beundrar stearinljusets låga. Jag värmer mina fötter under hans stolsdyna och när han går hem sover jag en timme till och tar en promenad bland höstlöven och regndropparna. Man kan inte få allt. Men man kan vilja ha allt.

Och vissa saker skulle man kanske ha sagt nej till? För att slippa vakna även nästa dag bredvid en annan kropp, den här gången med ett huvud så tungt av alkohol och sömnbrist att det knappt sitter kvar ens i liggande ställning. Den här gången i ett samtal så stelt av otajmad angst att det nästan står av sig själv. Kroppen full av elektricitet och myrkryp. Jag köper en frukost som jag vet att han inte kommer vilja ha, delar ut huvudvärkstabletter, bjuder på svart kaffe och känner just ingenting. Inte ånger, inte ångest, inte glädje. Vore jag en emoji vore jag axelryckaren. Rör i min kaffekopp, tuggar macka och vinkar hejdå. Ha det bra, ta hand om kidsen. Vi ses.

Så. Ok. Nog nu? Nog nu att jaga den jag älskar nedför avenyer i minnesbanken men inte fånga honom utan bara nästan träffa (inte ens nära) rätt med sådana som (faktiskt inte riktigt) nästan gillar ungefär samma saker och som nästan (nej verkligen inte alls i närheten av) är lika smarta och roliga? Kroppar som är stora och långa och håriga eller små och nätta och lena men som inte alls ligger som en varm famn runt mig i en rund, förtjusande mjukhet på det sätt som jag längtar efter.

Och munnar som kysser och tungor som leker is nice and all. Men det är inte att äntligen äntligen äntligen fucking äntligen vrida huvudet just så mycket som behövs och i ett andetag landa mjukt mot ett par läppar och känna Ja. Där är du. Här är du ju.

It ain´t happening. Det är bara köttslig mekanik. Som drevet i ett hjul. Sen kan man prata och flamsa och dricka vin och hålla handen och se på film och stjälpa i sig whisky och se djupt i ögonen och dra fingrar genom hår och äta frukost och sova ihop och sjunga med till låtar och snacka om politik och berätta allt om sina djup och smärtor och ohederligheter och tjuvtrix genom livet, men det är inte kärlek för det.

Så jag kan vara semi-ihop med killen som aldrig blir kär för att han är shysst och rolig och jag kan ha nån slags relation med en annan för att han verkar gilla det och han är en bra person men ingen av låtarna jag hör handlar om dem och jag bär saknaden som en Ranelid-roman vid bröstet. Kanske inte för alltid men det är två månader sen idag och jag har inte kommit så långt som ?

Som whatever egentligen. Jag har inte kommit långt. I´m still right here.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»