If I were you I´d never let me go

4 nov 2016 08:54
Det är november. Jag är ledsen. Det går inte över och inget blir bättre. Vilket man väl kanske inte ska begära av november heller, att den ska läka ens hjärta etc. Det vore ju dock mysigt med något annat än denna tomma meningslöshet av sorg. Jag lyssnar på i hate u i love u på repeat och försöker att inte döva känslor med alkohol. Inte alla dagar i alla fall. Försöker även att inte läka känslor för Någon med känslor för Någon annan pga tänkbart farlig väg. Också tänkbart otänkbar väg. I don´t know.

Personen jag var i augustiseptember är mest en mörk minnesgestalt. Det hon gick igenom var ju tråkigt för henne men jag har stoppat henne i ett minnesfack djupt nere i en flyttkartong i ett förråd som jag inte orkar besöka för att det är så många dörrar att öppna och stänga för att ta sig dit. Men att det som hände då inte hänt gör egentligen ingenting bättre, gör ingen skillnad. Kärlekselden brinner för fullt och utan tillgång till det syre som är kontakt med V blir förbränningen ofullständig och bildar en giftig gas med blodmolekylerna i min kropp och så kvävs jag sakta till döds. Va? Hooray for metaphors?

Nej.

Igår snöade det. Jag promenerade på den mest juliga gatan i staden, som har ljusdekorationer uppe året runt, och tittade på flingorna och lyssnade på REO Speedwagon. When I said that I love you I meant that I love you for ever etc. Sen spelade jag bowling. Nothing but strikes. Drack några öl, åt några nachochips, förfasades över min dåliga form, tänkte på att jag borde springa mer och äta mindre, samtidigt som jag åt fler chips. På vägen hem var vädret argare, mer piskande än fallande. Ljuvligt och smärtsamt och iskallt, föll i säng under mina ljuslyktor och somnade mjukt. Vaknade bakis med ont överallt.

Jag läser Stjärnor utan svindel (en av mina bästa kärleksböcker) och ser på Grey´s (en av världens mest känslomässigt manipulativa serier). Gråter våldsamt. Öppnar spjällen för kaos, tårar och snor. It´s not the chase. Kalla-koko-a. Ingenting är roligt när inte du är med. Pick me. Choose me. Love me.

Liksom Ester Nilsson (obs, ingen av böckerna om Ester är mina bästa kärleksböcker eftersom de handlar mer om ensidig besatthet än kärlek) tycker jag att det finns något tröstande i att veta att kärleken är något slags allmängods, att inget är unikt. Poeter, författare, elektriker, bönder, unga och gamla och av alla kön; vi känner kärleken och tror att vi aldrig känt den så här förut, att ingen annan har gjort det heller. Men nästan alla vet. Nästan alla har känt. Vi sätter kanske olika ord på det, men det finns ju en anledning till att alla de där popsångerna tilltalar en.

And I´m always tired.
But never of you.

Jeje.

Trött är jag, på jobbet och människorna där. Biter ihop hårt om alla arga ord. Just smile and wave och styr verksamheten åt rätt håll. Vilket nu rätt håll är, det blir alltid lite luddigt här i november. Jag går mitt tight rope och hoppas att jag inte faller.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»