I type a text but then I never mind that shit

8 nov 2016 11:15
Snön faller och faller. Jag har för mycket känslor nu. Ja, det är bättre än bedövad men det är inte enkelt för det. Jag vill lägga mig i någons knä och bara bli omhändertagen, vilket är tvärtemot hela min personlighet i vanliga fall. Bli klappat över håret, blunda, gråta, andas. Igår försökte jag jobba sent eftersom jag suttit i möten hela dagen och inte hunnit med någonting men kunde inte sluta gråta så gick upp till min kollega och sa hej jag sitter hos dig för jag är för ledsen för att vara ensam. Sen lade jag mig mot hans bröst och grät, blundade, blev klappad över håret och andades. Men lindring är temporary, smärta lasts forever.

När jag till slut lyckades ta mig från jobbet (vilket kändes överväldigande ansträngande) stod jag i tolv minuter och väntade på ett försenat tåg och tänkte jag dör, jag fryser ihjäl och dör här och nu. Kallt kallt kallt. Skrev långa meddelanden, raderade dem, skrev nya. Det känns som december och december är röda kinder och smygande längtan. Jag har kommit ifatt min egen förälskelse och jag är så ljud-, doft- och väderkänslig att jag gång på gång slungas ett år tillbaka i tiden.

"Men i så fall tycker jag att det var HELT onödigt att bara ploppa upp från ingenstans och plötsligt kräva min uppmärksamhet. Jag var better off när han bara fanns i utkanten av mina cirklar, jag vill inte ha honom geggandes mitt i för jag kan uppenbarligen inte hantera det. Jag stirrar på chattfönstret och väntar på livstecken. "

Ha.

"Jag trodde inte att han skulle komma så nära så fort, jag trodde inte att han skulle bli någon som jag bryr mig om och jag trodde framförallt inte att jag på riktigt var någon som HAN brydde sig om. Det går säkert åt helvete detta."

Och ha. Ha. Ha. En kan inte säga annat än att jag anade vad som väntade, även om jag nog inte förväntade mig en sån KOLOSSAL helvetesjävlaåthelvete-situation. Och därför är det jag ska skriva så meningslöst. Jag vill säga: hej, du, kan vi inte bara vara vänner igen, jag saknar dig. Men det finns inget "bara", det finns inget "igen". Vi var aldrig bara vänner, vi kan inte vara vänner. När jag vaknade en morgon i augusti förra året och hade fått ett långt meddelande gick alla system igång på högsta växel och de stannade aldrig, de har fortfarande inte stannat. Då fanns det en lätthet, de rosiga kinderna var rosiga av uppmärksamheten och glädjen över kontakt. Idag är jag blek och tärd (not really though, väger numera fina åttio kilo) men hjärtklappningen är densamma.

Så jag hamnar i en loop i mina mess där jag skriver att jag vill att vi har kontakt som förut, fast inte precis som förut för då var vi kära, men att vi kan vara bara vänner igen fast vi var ju aldrig bara vänner fast vi kanske kan vara det nu om han inte är kär i mig längre, fast jag är ju fortfarande kär i honom så det skulle vara för smärtsamt och det är nog lika bra att vi inte har kontakt längre vilket ju är EXAKT vad han bestämt att vi int ska ha så han har helt rätt och sen raderar jag allt.

Och fortsätter känna en gapande saknad.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»