cave

the sound of the woman who loves you

10 nov 2016 09:43
Tänk att ORD finns va. Jag har hängt här sen 2004? och det är fortfarande mitt favorithörn av internet, trots död chatt och alt färre skribenter och kommentarer. Ibland oroar jag mig för att jag är en patetisk jävel (och att det snart kommer komma en klassisk "skärp dig, ingen karlslok i världen är värd den här sorgen and also stava bättre"- kommentar (minns nästan med värme diverse bisarra ORD-bråk)) men mest är det en sån skön outlet för mina svagare och svårare sidor. Jag kommer hit när jag behöver älta och så ältar jag och så känns det ibland lite bättre. Det är också här via mina arkiv (obviously har inte just cave skrivit här sedan 2004, men jag har sparade arkiv) som jag läst mig till och därför minns att November Brukar Suga. Jag brukar (jag och större delen av befolkningen, har inga illusioner om att vara unik här) vara arg, trött, ledsen och ifrågasätta mig själv den här perioden. Det är en tröst?

Nej. Inte direkt. Men det kan vara värt en stund reflektion när det känns för jävla illa. Det vill säga nu. Jag smyger omkring på gatorna (i totally do not, jag marscherar gator fram men liksom MENTALT smyger jag fram) och känner mig som världens minsta lilla människa. Jag går på mig själv som på glas, som Lars Norén möjligtvis uttryckt det. Ty häromnatten gjorde jag det vilket jag inte skulle göra, det vill säga skrev ett mess, inbäddad i en mjuk och trygg whiskydimma. Tillfälligt övertygad om min egen förträffliga kvalitet, att jag som ändå är så het och rolig faktiskt, rimligtvis, borde vara Underbar och Älskad av Alla, även av Mr V för Vendetta. Och när jag ändå hade chatten igång skickade jag några fler mess. Sen gick jag och lade mig och kände att det är lugnt vad som än händer nu för det kan ändå inte bli värre.

När jag vaknade halv sex med hjärtklappning höll Trump på att bli president. (jag orkar inte skriva om det, finns bara en skön ironi där och ja det gav lite perspektiv)

Och jag insåg att jag gjort något mycket, mycket, mycket dumt. Och att det alltid kan bli värre.

För värre än värsta värsta finns och jag vet att jag i augusti var trasig bortom ord (trots att jag försökte formulera mig), att jag var full av en överväldigande tomhet samtidigt som jag bar kolsyreis i bröstet, så kallt att det brände sönder mig och så är det inte nu längre men det går att hamna där igen. Och personen som jag älskar har bestämt sig för att jag inte finns. Det finns så många sätt som han kunde ha svarat på, om han velat. Allt från olika variationer av dra åt helvete till något slags erkännande av han fortfarande tänker på mig men nej. Ingenting. Tack vare tekniken vet jag att meddelandena levererats men jag har inte orkat kolla om han har läst dem (och när) för då börjar den där kolsyreisen bubbla svagt.

Och i mitt huvud kan jag se hur han tar upp sin telefon ur byxfickan med vänsterhanden, gör en rörelse så att den kastas runt rättvänd i handflatan och ser sju notiser från mig och suckar tungt och tittar en stund på dem och sen går in och läser dem utan en min (eller snarare med den där minen där munnen blir ett utdraget nedåtvänt streck i mungiporna samtidigt som näsborrarna spänns ut, I´ve seen the face and I know the face) och sen raderar konversationen igen och lägger tillbaka telefonen i fickan. Och fortsätter spela spel/dricka sprit/kolla på tv/köra bil/jobba/läsa en bok/vad han nu gör. Cave var någon och något som hände för länge sedan och som inte kommer att hända igen. Tystnad råder. Tippetippetapp.

Det känns som att jag inte existerar.
Det känns som att det inte spelar någon roll.

Tillbaka till sidans topp