The stone in her heart where the sadness grows

10 jan 2017 11:02
Att inte gräva ner sig i sitt förflutna och i dåliga tankar är ett jävligt aktivt arbete. Jag fortsätter att försöka återta saker, göra dem till mina igen. I helgen såg jag 13 avsnitt av New Girl. Idag lyssnar jag på Johnossi. Det gäller att hålla tanken från de stora djupen och det går rätt bra. Det är vad det är.

(det här skrev jag igår, sen avslutade jag kvällen med säsongsavslutningen av NG och det var kärlek och lycka och olycka och Seinabo Sey och jag grät och grät och grät ut i ingenting eftersom jag vägrar gå till djupen där min saknad efter V dväljs och då blir allt så ytligt och ensamt och ledsamt och som sagt ett sånt AKTIVT arbete)

En relation jag inledde för några veckor sedan avslutades i helgen, ganska stillsamt. Ett långt sms om att det här väl inte kändes riktigt rätt, ganska likt telefonsamtalet jag fick från en annan tillfällig förbindelse i höstas. Eftersom jag inte känt ett smack för de här killarna heller det kan jag inte säga så mycket om det. Det går förstås att bli lite kränkt och ledsen över att de inte faller i kärlek vid mina fötter men samtidigt levererar jag verkligen en halvhjärtad cave så kan inte anklaga dem för det direkt (inte för att de annars garanterat skulle falla i kärlek vid mina fötter förstås)

Men den hårdhet som började växa i mig i augusti har inte direkt mjuknat och i fredags provade jag att öppna upp och släppa in lite vilket rätt raskt vändes emot mig. Analytisk som jag är (not to mention katastroftänkande) kan jag se hur detta mönster kommer att upprepa sig och förvärras in i evigheten amen: jag tar ett steg in i en relation, men bara ett halvt steg eller knappt ens ett halvt, ska inte påstå att jag upplevde ens ett litet förälskelserus med de här männen, samtal uppstår, det liggs och småpratas och min lägenhet säger något om vem jag är och kanske vågar jag vid något tillfälle säga ytterligare något om vem jag är för yta och småprat är fine and all men man bygger ju inga längre relationer på det men det är svårt att släppa in och så kommer det från den andra; tack men nej tack, det är något som inte är/det känns inte rätt/jag tror inte att jag kommer bli kär/osv. Och så ska det börjas om igen. Någon ny ska träffas, murar ska sänkas men det blir lite svårare för varje gång tills jag är någon slags fullständigt inmurad döende svan i ett slott.

Ok lite mixade metaforer där på slutet men ni fattar.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»