unless you show me how

10 feb 2017 13:01
jaha min kurator vabbar idag just när jag hade behövt henne. jag hade i och för sig behövt henne även förra veckan men då var det jag som sjabblat bort tiden så vi är väl kvitt nu eller nåt. hur som helst tänker jag just nu alldeles för mörka tankar för mitt eget bästa, ett tillstånd som bäst beskrivs som känslan av en äcklig klump av grus i bröstet som varken går att kräkas eller spotta ut. jag försöker: jag berättar och beskriver men oftast sitter den kvar och folk har fan inget vettigt att säga. tröst är överskattat. jag är skör, ett tunt membran mot omvärlden som brister när saker faller över mig. jag tänker mycket på det här med barn och familj och på hur saker sällan blir som man vill ha dem.

alltså: jag har ibland drömmar om hur jag vill att det ska vara, men de är diffusa och luddiga i ytterkanterna och de liknar någon slags utopi som halvt om halvt innebär att jag blir någon helt annan. ungefär som min bild av studietiden var att jag skulle ha ett stort och härligt och nära gäng som gav mig mening och som jag blev full och sprang över taken med, har jag nu en slags inre bild av ett stort och fluffigt vitt täcke i en säng i ett hus en solig sommarmorgon med en vacker man (på insidan, utsidan är jag inte så bekymrad om) bredvid mig och två-tre tumlande tandlösa yngel som liksom ni vet somnar ovanpå varandra medan jag och mr baby daddy fnissar och planerar upp dagen. ja men typ som min egen barndom som i och för sig även var full av stök och bråk och skrik och rädsla, har mycket tidiga minnen av ångest och oro från min uppväxt men där det ändå fanns ett sammanhang, en la familigia runt pastatallriken på kvällen trots allt trubbel. men att den typen av drömscenario blir verklighet är inte givet, någonsin, precis som jag inte direkt tillhörde något festligt gäng och fick vänner för livet när jag var student utan fastnade i en torr parrelation med ligg vid sidan om som verkligen inte gav någon känsla av sammanhang och härlighet.

men typ: jobb, bostad, stad, kropp och hobby kan man välja sig till men relationer uppstår ej ur ingenting och jag håller på att fastna, stelna. jag grottar mig allt djupare in i vad jag har blivit och det jag har blivit är detta: en ganska arg, ganska störd, ganska svår person att komma nära inpå, att skapa relation till. jag VÅGAR INTE riskera att bli sviken igen, jag VÅGAR INTE visa intresse på allvar, jag känner att jag attraherar fölk som attraheras av mystik och otillgänglighet men så går det ju inte att leva på riktigt och då svalnar de snabbt. vilken jävla KLISJE man blivit. jag är snart 33 och att jag hittar en man som älskar mig och som jag älskar, att jag med honom får ett gäng barn, att det håller och att det blir något bra är liksom så evighetslångt ifrån givet.

att min studenttid inte blev som jag drömde om är inte konstigt; det är inte min stil att tillhöra ett större gäng, att göra spontana saker med dem, att ha ett stort och tight kontaktnät, jag är en ensam varg som styrker över gatorna och att tvinga in mig i sammanhang har aldrig fungerat de senaste 30 åren för sån är jag inte. jag kanske inte är den där mamman & baby daddy-personen och barnen och sängen och fluffet och söndagmorgon heller?

det spörs.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»