melts away like snow

11 maj 2017 22:06
jag är trött och alla människor är grå. igår dansade jag högljutt och med gungande höfter till time of my life med en stulen rom & cola i handen. ikväll sitter jag mycket still i min soffa med riv i halsen och känner mig olycklig. det måste blir varmt snart.

för exakt ett år sedan var maj en ljuvlig smeksam sommardröm och jag var så kär. nu är det iskalla vindar och murrig himmel och jag är så kär. i oktober när det knappt fanns hopp om liv fasade jag för kommande maj månader, fasade för att inte ha gått vidare, fasade för att sitta fast i minnen.

och jo. jag minns. jag minns till exempel nionde maj. jag minns att det var över tjugo grader varmt fast klockan var efter tio på kvällen och att han väntade på mig under en stor neonskylt. att vi kramades och såg på varandra med såna där leenden som man inte riktigt vet vad man ska göra med eller var de kommer ifrån, de bara är där som en gigantisk clownmask över ens ansikte för man är så inihelvetes glad över att stå inför den där andra människans blick och det går inte att stoppa det. ögon som glittrade och kinder som rodnade. och det fanns en tidspress, alltid en tidspress, en deadline, en "snart måste jag gå" så vi pratade fort, jag snubblade över ord, viftade med händerna framför hans ansikte. hans telefon ringde och han svarade att han var på väg, herregud, gå i förväg ni då och jag sa måste du gå och han sa jo jag måste väl det. du har sån fin röst, skrev jag till honom efteråt, jag hade glömt bort hur den låter. du med, svarade han. jag hade velat prata med dig hur länge som helst.

(någon månad senare skrev han att han även hade velat följa med mig hem och knulla mig vettlös men just i det läget hade vi not quite så öppna kort i vår kommunikation)

detta minns jag och på något obegripligt vis har den outhärdliga riva-ut-ögonen-klösande smärtan lämnat minnesbilderna utan att förstöra dem. GOOD FOR ME.

men nu är det maj igen och jag befinner mig i någon slags kärlekens rullstensås. vacklar och sliter och försöker ta mig uppåt medelst fasta stenar men landar gång på gång på de lösa och dråsar en bit nedåt igen och URSÄKTA MIG för denna hemska metafor men vadfan.

nä, ni behöver inte ursäkta mig. den var hemsk. hur som helst är det rätt påfrestande att inte veta var man har en annan person, eller snarare kanske inte riktigt vilja fråga rakt ut var man har en person därför att svaret kan bli alldeles alldeles för svårt att bära och jag är inte redo att göra våra minnen till vare sig smärtsamt klösande eller luddigt romantiserade än.

när jag sitter mitt emot honom och vi båda har druckit ganska mycket och jag är glad och upphetsad och berättar om något och viftar med händerna framför hans ansikte så tänker jag inte på den nionde maj förra året och på hur lycklig jag var då och på hur olycklig jag sen var i oktober, jag tänker bara på att mitt hjärta fan slår dubbla loopar och skuttar ur bröstet på mig när han skrattar och sträcker ut sina händer och tar tag i mina viftande och säger att jag är så underbar när jag blir ivrig.

det minnet kommer göra ont och vara sotigt och brinnande en dag och sen en annan dag om hundra år är det romantiskt igen men nu är det minnet bara nu. nu är det vad han känner och vad jag känner. hur osäkert det än är ska ingen ta det ifrån mig än.

i´ll just wait. och hoppas att det blir? sommar? snart? tack.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»