cave

& ömhet blir ett svaghetens bevis

17 maj 2017 21:32
kan bli så jävla MÖRK inombords när andra människor försöker monopolisera min man (which happens hela tiden eftersom ingen vet att han är min) (han är inte min) (man kan inte eeega varann) och jag blir undanskuffad till någon slags bifigurfunktion med tillkämpat leende och artighetsfraser till andra i sällskapet. han är så intensivt intresserad av människor och samtal men inom mig sänker sig alltså natten när han flyttar närmare någon annan, lutar sig fram, han blir ivrig och tar tag i människor och let´s face it, det är till 99 % kvinnor och jag vet att han vet hur attraktiv han är men jag vet också att han egentligen inte vet det (eller snarare att han hela tiden behöver få det bekräftat) och jag vet framförallt att man (om man inte känner honom som jag nu gör) får intrycket av att han inte vet detta själv. hur är det möjligt att en sån sexig man inte verkar veta hur sexig han är tänker man. och av de där 99 % kvinnorna reagerar cirka 95 % med att bli lite rodnande och rusiga och glada av att få en sån snyggings uppmärksamhet. detta oavsett civilstatus (och believe you me att jag bevakar ringfingrar när en vacker kvinna närmar sig oss) för det är ju bara ett samtal som får pulsen att slå lite fortare. det kan man väl få njuta av, säger de till sig själva och stryker förstrött med tummen över vigselringen.

de senaste dagarna har jag gång på gång stått bredvid de här samtalen, mörk och bitter och illamående av svartsjuka och känt mig ful fulare fulast i obekväma kläder och trassligt hår. när han vinkar halvhjärtat till mig och försvinner iväg en sväng med någon annan eller skrattar sitt höga skratt som får den som framkallar det att känna sig som en very special princess inombords, blir jag ingenting. eller jag blir snarare övertygad om att jag ÄR ingenting. så jag sörplar i mig alkohol och ser andra män halvdjupt i ögonen och säger saker som är på gränsen på lite för fräcka bara för att få nån jävla uppmärksamhet. sen släntrar jag ner till toaletten och tänker att jag får väl skicka nåt oanständigt sms då så att det blir nån ordning på kvällen och så öppnas en toadörr och där står han och så händer det.

är det en slöja som lyfter? en dimma som lättar? ett stängsel som öppnas? nej jag vet inte vad jag ska likna det vid men det är en förändring som är så påtaglig och nu upprepats så många gånger att det inte kan vara en slump, det måste vara en strategi men jag vet inte riktigt om jag är delaktig i den eller bara utsätts för den. istället för att vara fjär och svår och artig och positionera sig på ett sätt som tydligt markerar för mig och omgivningen (jag gissar att det egentligen bara är avsett för omgivningen men någon gång ska jag förklara för honom hur ont det gör att inte bli sedd av honom), är han närvarande. och oavsett vad björn afzelius har att säga om eeegande av människor, känns det som att han är min och jag är ljus och glad och hela världens lilla älskling. jag pratar och pratar och pratar eftersom mina ord går rakt ner i hans hud och sen somnar vi i nån slags sked i en nittiosäng och när han smiter i gryningen kan jag le och vinka trots att jag ser att slöjan är tillbaka, dimman tjocknat över oss och stängslet slår igen med en smäll.

nästa dag är vi två meters artighetsavstånd, bakfylla och plufsig sömnbrist. han står länge i samtal med x, söker hennes sällskap vid fikat. jag slänger med håret och ler mot ingen, med ständig beredskap att bli ersatt.

Tillbaka till sidans topp