Scener ur något som inte är ett äktenskap

30 maj 2017 11:14
Ett
Sitter på balkongen med ett glas vin och en flaska som snart är tom, spelar svenskt vemod, läser en bok om död och kärlek, gråter så att glasögonen gång på gång immar igen av slem och saltvatten, tänker på barnen jag inte har och vill ha, tänker på mannen jag inte har och vill ha och som inte planerat in mig i sin tid, igen, tindrar en stund men det läker inte, skickar ett sms som osar av all den bitterhet jag känner, han svarar långt och mycket men det hjälper inte för jag är ensam och jag saknar honom så jag säger det och telefonen ringer

Två
- ok klockan är halv två och vi måste sluta prata nu
- mm
- jag kramar dig genom telefonen. tänk på det okej? innan du somnar?
- gulligt
- sov gott nu
- okej. du med.
- okej.

Tre
Han är ute med vänner i mina kvarter.
Telefonen är tyst hela natten.
Telefonen är tyst hela förmiddagen.
Jag sms:ar: Lever du?
Jag tänker: Finns jag?
Han svarar: kommer vid tvåtiden...

Fyra
Hej och kram. Jag är skev och grå. Han är brunbränd och rödögd. Vi tar hissen upp till lägenheten. Mitt leende visar inga tänder. Besvikelsen som en ruttnande frukt i bröstet. Försöker dölja det men får ett ryckigt rörelsemönster, stänger skåpdörrar lite för hårt, snäser. Han hovrar nervöst omkring mig, vet att han gjort något fel men vet inte riktigt vad. Jag kan inte låta det äckligt kladdiga nattsvarta välla ur mig eftersom det kommer landa i anklagelser och det finns inget att anklaga honom för. "Jag är inte ledsen för att du inte hört av dig, jag är ledsen för att du inte VELAT höra av dig men jag vill inte att du ska höra av dig för att du känner att du MÅSTE höra av dig utan för att du vill höra av dig" är en mening från en mycket sorglig person så jag håller den inom mig, smäller i skåpluckor och svarar "jaha" på hans små anekdoter från natten med vodka shots och främmande tjejer. Sen frågar han om jag vill ligga kanske? och så gör vi det.

Fem
Måsar svävar ovanför våra huvuden trots att vi ätit upp vår medhavda matsäck (surdegsbröd med serrano, färskost och tomater - under förmiddagen köpte han bröd och bredde mackor åt oss men skickade inga sms) och druckit upp vår medhavda dryck (en flaska cava som han köpt för att jag älskar bubbel och fyra folköl som han packat ner utifallatt). Det blåser en nordlig vind men istället för att ta på oss tröjor lägger vi ett badlakan över axlarna och måste sitta tätt tätt intill och så pratar vi tyst i vår lilla bubbla om hur känd jodie foster egentligen är utöver när lammen tystnar och vad som definierar ett filmiskt ögonblick och jag berättar om en gång när en mås bajsade i ett vattenglas och vi hukar oss när en fågel skriker till precis ovanför och mitt hår blåser åt alla håll och jag stör mig så på att min lugg inte BETER sig, känner mig ful och klumpig och blek och han är så larvigt snygg och solblekt och solbränd och solkysst och havet brusar och solen är skarp och klippan under oss len och han säger att det här är underbart, visst är det underbart cave?

Sex
- Men gör man verkligen så bra konst när man knarkar?
- Nej men det finns ett undantag.
- Vilket då?
- Det har vi ju pratat om!
- Jag minns inte.
- Du minns ju ALLT
- Jag vet
- Ok det börjar på PO och slutar på Enquist
- PO Enquist!
- Rätt!

Sju
Vi släntrar hemåt i skymningen, fulla av italiensk mat och italienskt vin och italiensk tonårsaktig lusta. Jag styr våra steg mot andra sidan vägen, pekar mot ridån av syrener som täcker staketet in till koloniträdgårdarna och säger att jag tänker stjäla en syrenkvist, han säger att han ska göra det åt mig, skuttar iväg över diket, bryter en stor vit blomma som jag tar emot som en brudbukett. Drar in doften. Känner en svag sorg över något han sagt tidigare om kärlekshistorier eftersom jag inte vet om vi har en sådan eller bara är. Han lägger armen om min nacke, frågar var jag är, om jag försvunnit och jag lägger näsan mot hans hals, säger att jag är här, i´m okay, ingen fara.

Åtta
Långa kliv genom staden i natten, sista tåget går snart och han måste hinna med. Genar över spårvagnsspåret, korsar vägen tyst sammanbitet, inom mig tjafsar bitterheten (varför måste han alltid gå) och saknaden (snart försvinner han) och förståelsen (jag har redan begärt för mycket av hans tid), ett litet känslokrig som får mig att gå ännu fortare, här ska inte maskas i förhoppning att vi ska bli så sena att vi missar tåget, att jag är FÖRSTÅENDE är känslan som måsta synas utåt. Han tar tag i min hand; stannar mig, kysser mig; rusa inte ifrån mig mumlar han mot mina läppar, lägger handen om min midja för att vi ska hamna i synk; och jag tänker fuckit then, missar han tåget är det i alla fall inte mitt fel. Han får springa ensam de sista femhundra meterna när det bara är två minuter kvar till avgång, jag står kvar och ser honom försvinna, väntar kvar utifall att... men han hinner, det kommer ett sms. Cyklar hem. Häggdoft, träddoft, gräsdoft, grilldoft, fulla ungdomardoft.

Nio
Hela söndagen är telefonen tyst.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»