ett svart moln över dig

25 jun 2017 19:26
Midsommarafton. Mer socialt stigmatiserande än nyårsafton? Jag skiter i det nya året, kan man säga och ta ett arbetspass, stanna hemma och käka glass eller bara gå och lägga sig vid tio på kvällen. Det är svårare att vända ryggen åt den masshysteri som är midsommar. Man ska jävlar i mig vara ljus som sommarnatten, vacker som blomsterkransen, lycklig som en brundbränd tjugofemåring som plockar en pripps blå från ishinken och ler mot en solblekt badnymf, och framförallt ska man vara omgiven av vänskap och gemenskap. Man ska skrocka åt vädret (jaharå, det är samma väder julafton som midsommarafton i det här jävla landet, 12 grader och regn) och lägga upp memes med människor under plastpresenning som förtvivlat försöker äta sill utan att blåsa bort. Sen ska det pumpas ut bilder av blommiga klänningar, kransar i håret, Bästa Kompisgänget 2017, den lelle nubben, krocketkloten och quizet som någon vann. Jag som är erkänt dålig på hållbara grupprelationer (erkänt av mig själv, under terapi) får ju snudd på panikångest av det där men det brukar alltid lösa sig.

Förra året en sista-minuten-lösning med armbågen; fest i ett partytält i en trädgård hos en kille som med nödknäpp hälsar om vi ses idag, lekar och nubbe och ett överflöd av mat och musikquiz och härligheter; inget fel på människorna, men fel på mig som i år inte fick förfrågan från någon där och inte heller frågade dem (obviously, se ovan re: dålig på hållbara grupprelationer).

Året innan ytterligare en armbågsinbjudan, "hon kan väl få hänga på", ut till en skärgårdsö omgiven av främlingar med en vän och fem bekanta (vet ni hur det märks om man är vän eller bekant när det bjuds till den typ av ta-med-vad-du-vill-äta-fest som midsommar och även kräftskivor traditionellt är? man upptäcker att man är den enda som bakat en litten västerbottenostpaj till sig själv, tagit med en litten förpackning kräftor, en ensam snuttig brieost och tre kex medan övriga sällskapet dukar upp jättepajer och jättekräftburkar och fyra sorters såser och fem baguetter som de planlagt och fixat gemensamt, tjoho). Efter fyra timmar fick jag magsår (den bokstavliga sorten, obs) och ingen följde mig ens till färjan och jag grät oavbrutet hela tvåtimmarsresan hem och trodde att jag skulle dö (den bokstavliga döden) medan solen gassade på och spred lycka över alla som inte gick i ensamhetens ödsliga sjukbur.

Åren innan var Pojkvänsår, vilket har the benefit av att man inte blir helt och hållet bortglömd men även the downside av att man tvingas umgås med sin pojkväns stela kompisgäng (visst är det chockerande att jag med min charmiga attityd inte blir bjuden på mer fest?). Och Åren innan Pojkvänsåren åkte jag med familjen till ett hus på landet, dit mina föräldrar blivit armbågsinbjudna av någon som kände någon till det stora kompisgäng som alltid firat ihop sedan generationer med barn och barnbarn, och det var ett jävla bra kalas men på något sätt blir man aldrig en del av de där traditionerna och mina föräldrar kan inte heller upprätta långsiktiga gruppkompisrelationer (vem kan det? hur gör ni?) så det upphörde sen.

I år ville jag en enda sak: fira med C.
I brist därpå? Fuck do I care.

Så jag hintade och jag antydde och jag bjöd till en fest som sedan värdparet ställde in och han hummade och mumlade och hade liksom "lite olika trådar igång" och det var föräldrar som gärna ville men och kusinen som kanske tyckte att och barnen vet jag inte riktigt hur det blir med men och kanske skulle han bjuda hem folk till huset fast

Skam över mig, som accepterar det beteendet. Skam över mig, som inte säger whatever, fira hur du vill då. Skam över mig, som höll min vän L på halster när hon skickade ut idéer men heder åt mig som ändå slutade antyda och hinta och frågade rakt ut och accepterade nej:et med högburet huvud. Eller jag hade kunnat acceptera ett nej med högburet huvud, nu fick jag istället acceptera ett mjaeoj fast jag firar nog med en kompis men vi kanske kan mötas upp senare?

Och midsommarafton kom med förmiddagssol och eftermiddagsregn och jag tog min bästa sommarklänning och mitt lockade hår och gav mig upp på mitt favoritberg till min favoritlägenhet och min favoritvän. Sill, bearnaisesås, stekt quorn, gräddfil, potatis och tomatsallad och svaga drinkar eftersom två av fem personer på festen inte hade kommit ihåg det där med att systembolaget är stängt midsommarafton. En av de personerna var jag, den andra värdinnan. Heh.

Det blev en av de finaste midsomrar jag kan minnas och i efterhand kan jag inte säga varför. Men kanske var det för att jag kände mig trygg, varm och kärleksfull. Mot L som fixat så fint och mot de andra tre som jag inte kände tidigare men som snabbt sänkte alla sociala stängsel, bjöd på vin och veckade sina pannor i sympativeck när jag berättade om min relation (relationer, min tjugoåring fick nämnas i ett andetag). Jag slapp hysterisk snapsvisesång, rödbrusiga okända män, eleganta kvinnor med välmålade naglar och perfekta blomsterkransar, ansträngda lekar, påtvingat kallprat och den känsla av utanförskap och tomhet som kan uppstå när alla andra har någon och man själv är en jävla båt i stormen inombords. Istället systrar att hålla i handen och skriksjunga Linda Bengtzing-låtar med, invirad i cigarettrök och gemenskap.

Sen kom C och hans vän och jag var full nog att nyktert inse varför det är så svårt att träffa honom när andra är med: jag måste låtsas ha ett avstånd och det går inte att låtsas avstånd med någon som inte låtsas utan faktiskt aktivt avskärmar så då ljuger jag, liksom Linda Bengtzing, för bra. Blir kallt pansar och hårda mungipor medan svartsjuka och avundsjuka och alla andra sjukor äter upp mig så att festen slutar med att jag sitter under matsalsbordet i vardagsrummet och gråter medan min vän L och C röker i köket och pratar om barn. But that too passed. Sen lämnade vi L och ramlade ner för berget och upp i min lägenhet och när vi somnade var jag lycklig och slut och det var fågelsång och dagsljus utanför.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»