i thought i was someone else. someone good.

31 jul 2017 11:42
under min barcelonaresa skrev jag korta dagboksanteckningar, minnesnoter för att inte glömma och blanda ihop för tio dagar är många dagar och de faller så lätt in i varandra. men bakom uppräkningen av barer vi besökte, gator vi gick på och mat vi åt, finns tankar, samtal och beröringar som jag är rädd att jag ska glömma. det finns förevigat på fotografier som visar våra blanka ögon och druckna leenden men de säger inte tillräckligt om hur höga skratten var och hur värmen bildade ett klibbigt lager av svett, solkräm och saltvatten som doftade kokos och bränd vanilj på huden.

när jag kom hem och lade mig bland mina rena, svenska lakan var tystnaden och svalkan och ensamheten inte befriande utan våldsam och känslan av att något fattades i själva konturerna runt mig brutal. vad är min rygg utan hans hand där? vad är mina läppar om de inte kan nudda hans nacke och hals när jag vill? vad är min kind om den inte kan luta sig mot hans? saknad är som en extra person att sträcka sig efter i mörkret men inte nå och jag vill inte vara i den.

jag vill stanna där vi var.

en av mina favoritplatser är den kyrka som i litteraturen har kallats för katedralen vid havet. en oändlig stenrymd inuti och utanför en minnesplats med en ständigt brinnande fackla. i hörnet av minnesplatsen finns en liten restaurang där man kan sitta på pallar vid fönstret och titta ut på gränden carrer del malcuinat som jag varje dag passerade genom på väg till havet. kyparen såg ut som robert carlyle och rekommenderade oss en flaska vitt vin av de spanska druvor som mest liknar chardonnay och på den blev vi rusiga små barn som vinglade hand i hand genom born och gotic och landade på ett hotell med utsikt över hela staden och hela havet och alla bergen och solen som gjorde den vita och bruna staden gyllene och svart.

gränderna i born är trånga, smutsiga och prydda av små glimmande lampor, katalanska flaggor och klädstreck. de är inte så smala att man måste gå nära intill varandra men det gör vi ändå; en hand som fladdrar förbi nära en höft, en arm som läggs över axeln, en näsa som nosar mot den andras så att läppar möts en kort sekund. och sen lite längre sekunder. och sen full blown hångel mot nån vägg. på stranden ligger jag boklös och musiklös och läser över hans axel, biter tag i den ibland och blåser kall luft över hans överarm tills han inte kan fokusera längre, snurrig av hetta och upphetsning, så att vi måste springa ner i havet där jag virar benen runt hans höfter och kysser varenda saltstänkt del av hans ansikte och hals. våra ögon är rock´n´roll-blå och det fastnar små droppar i ögonfransarna. han stryker bort dem och drar fingret längs med min mun, säger att den är så jävla snygg, den här munnen. jag roar mig med att viska osedligheter i hans öra, vill höra honom säga snuskiga ord tillbaka. vilket han gör, med generade sänkta ögonlock.

sen pratar vi om hume och evolutionen och göran greider en stund och jag läser högt ur "män förklarar saker för mig" och gastar något argt om patriarkatet. vi försonas över sangria gjord på cava på ett torg i barceloneta. inte för att vi någonsin egentligen är oense. på kvällen låter jag min vän L och C prata om rockmusik och socialism medan jag lutar huvudet bakåt, sörplar en san miguel och andas in deras tobaksrök. den sätter sig i håret som jag inte borstat eller tvättat på en vecka och jag har feber, ont i halsen som ett rivjärn men låtsas inte om det förrän vi stänger altandörren och det stora mörkret överfaller mig och jag kurar ihop mig till en boll i min smala barnsäng och gråter så tyst jag kan för att det inte finns någon mening med att älska när ingenting varar och för att det gör så ont i kroppen och själen att existera plötsligt. jag gråter ännu mer när sängen knarrar till och mitt huvud lyfts upp i ett knä och mitt hår stryks av någon som viskar mjuka ord och torkar min kind. när han går iväg tänker jag att det är okej, att jag kan somna nu, jag är utgråten och tröstad men han kommer tillbaka, lägger sig tillrätta bakom min rygg och stannar där tills det blir morgon.

en spiraltrappa leder både nedåt och uppåt och kan sluta med ett skutt ut i rymden eller ett fall ner i mörkret. vi spinner i båda riktningarna under de där dagarna. talar aldrig om något allvarligt eftersom det allvarliga redan blivit sagt, under nyktert samtal veckor innan avresa fick jag redogjort för mig att ett seriöst förhållande inte var intressant, inte fanns i bilden, inte är vad som kommer att hända. så istället för att prata lever vi på sex och på kaffe, sprit och cigaretter och mat in the passing och för lite sömn och saltvattensbad och en oförsonlig sol. en kväll när vår vän L inte hör porttelefonen och vi inte orkar vänta på att hon ska öppna, ramlar vi in på en bar som vänligt via skylt meddelar att de bara pratar spanska men har goda mojitos som vi beställer, dos por favor, och av värdparet sjasas vi iväg till den djupaste mörkaste delen av rummet, där sofforna är mörkröd plysch och det i varje hörn står julgransbelysta plastblommor av neon och blinkar. no hablaís inglés men spelar av någon anledning bara engelsk musik från den brittpoppigaste av brittpops-eror. lou reed med vänner skrålar OH IT´S SUCH A PERFECT DAY medan vi lindar händerna om varandra och girigt suger i oss den sötaste, starkaste, mintigaste mojito jag druckit i mitt liv. vi köper med oss en take away hem till vår vän L och när hon druckit den går vi till ett torg och äter paella och de käbblar om att "äkta kärlek" och "den rätta" är en orimlig borgerlig myt medan jag tänker på hur mitt hjärta kommer att brista. på en bar träffar vi en amerikanska och leker en pest eller kolera-lek som ingen förstår och jag dricker alldeles för många GT och röker alldeles för många cigaretter och vi somnar klockan sju på morgonen i en hög i dubbelsängen.

på hemresan får jag lock för öronen och min flygplansgranne tittar äcklat på mig varje gång jag överfalls av en hostattack. nånstans längst bak i planet sitter C och jag vet att det snart är över. på flygplatsen är vårt samtal redan stelt, avbrutet av notifications och svenska röster.

sen åker han hem till sitt.
och ensamheten är här och jag vet inte hur jag ska hålla kvar det som varit.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»