de ödelägger land

8 aug 2017 11:32
min sommar är över och vardagen är åter. jag går med alla mina känslor och är så rädd att de studsar mot ingenting. jag försöker tänka nytt och tänka om: riva ner motstånd och inte vara så orolig för att stötas bort hela tiden. jag vågar lägga en hand på hans ben i biomörkret och belönas med att tar den, lindar in fingrarna i mina och stryker med sin tumme över min handrygg. han ler mot mig i en bra scen och lyssnar intensivt när jag pratar om vad vi upplevt efteråt.

men i min vagn på tåget hem sitter en mamma med tre blonda gossebarn som låter med olika nivå av högljuddhet beroende av ålder (treåring, femåring, sjuåring skulle jag gissa) och hon säger lite matt att om två timmar är vi hos pappa igen, det blir väl fint, och sen bråkar de över ett juicepaket men blir glada när konduktören ritar en sol på deras biljetter. och jag ser ut på suddiga träd och himmelsmoln för jag har tårar i ögonen och tror, tänker, att det aldrig kommer hända mig. när jag försöker konkretisera bilden av familj, av framtid, ser jag mig själv på ett sånt här bredd tågsäte med en liten kanske treårig tystlåten flicka som är bara min. inga syskon och ingen pappa som väntar på att vi ska komma fram.

det enda villkoret för min och han jag älskars relation är att jag inte får (kan) planera något framåt. inte förvänta mig, knappt ens hoppas för det inte är värt besvikelsen. inte räkna med, för det är lite osäkert just den helgen, just den månaden, just det här året ut bara.

så i min framtida familjebild, är jag för säkerhets skull ensam.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»